Night after night...

Klart jag kommer älska igen, det är bara en fråga om när...

Jag har gjort det innan, och finns ingen anledning till varför jag inte skulle kunna göra det efter. Man går på smällar, det är tyvärr så livet fungerar! Ungefär som en riktigt sunkig äggfjärt, den ligger kvar och stinker ett bra tag, men till slut lägger sig lukten...

Men doften kan sitta kvar en stund i möbler, kläder och sinne. Nu är det långsökta paraleller jag drar, men ni får försöka se det ur mitt halvstörda perspektiv.

Jag får lita på att herren bland molnen vet vad han sysslar med? Om det inte ska vara jag och hon, då får jag rikta mina blickar åt ett annat håll! En kärlekssjuk pojke balanserar hela tiden på gränsen till galenskap...

Jag har varit där, dryg som attans med tårarna rinnande längs kinderna, i desperata försök att fånga något som inte längre existerar. Väcka en låga som totalt slocknat...

Man ska välja sina strider!
Synd bara att det inte finns någon instruktionsbok, som kan berätta när det är dags att ge upp?

Som vanligt en smula dyster på kvällskvisten, men vi håller några tummar i röven på att en omgång dagisbarn gör mig lycklig igen...

Hope, faith and tears! // Rickelito

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0